LÅNGLÄSNING: Sekten som skulle rädda Japan

Med anledning av att det idag (20 mars)är 30 år sedan nervgasattacken mot Tokyos tunnelbana återpubliceras här ett reportage jag skrev för tidningen Café 2007

Café-Tokyo: De har med sig var sin fällstol och sitter på gatan med uppsikt över det fyra våningar höga tegelhuset. En äldre dam och en ung kvinna. På ett protokoll för de noggrant ned klockslag och vilka personer som går in och ut ur huset. En termos med te och en påse riskakor sticker upp ur en väska.

- Vi som bor i området turas om att sitta här, två timmar på förmiddagen och två timmar på eftermiddagen, berättar den äldre damen.

Det är inte alldeles olikt en picknick, om man bortser från det faktum att de två kvinnorna bevakar det som en gång var, och kanske fortfarande är, Japans farligaste terrorister.

Den unga kvinnan tittar lite ängsligt mot agenten från säkerhetstjänsten – kouan - som står med basebollkeps och spetsade öron några meter bort. Han försöker se åt vårt håll utan att det märks.

Det är tredje gången jag besöker Karasuyama, den stadsdel i västra Tokyo som hyser resterna av Aum Shinrikyo – sekten som för tolv år sedan försökte mörda tiotusentals människor med nervgasen sarin i morgonrusningen i tunnelbanan.

Poliserna känner igen mig; “Ahh, tidningen Café från Sueeden. Har ni möjligen med ett visitkort idag? Jaså, inte det. Nå, nästa gång kanske.” Det är artigt och civiliserat på ytan, men den som tror att Japan glömt, eller rent av förlåtit, Aum Shinrikyo tar grundligt miste.

Här handlar det inte om att ha tummen i ögat, snarare båda nävarna och en spade och ett spett. Utanför sekthögkvarteret, fem meter från själva entrén, har polisen satt upp en koban – en liten polisstation. Strax intill har säkerhetstjänsten smällt upp en liten vaktkur med stol, bord och ett värmeelement.

- Tjugofyra timmar om dygnet, 365 dagar om året är vi här, berättar vakthavande polisbefäl, inte utan stolthet. Han vill inte låta sig fotograferas, men blir så upprymd av vår närvaro att han ringer till stadsdelens centrala polisstation för att å våra vägnar utverka ett samtal med kommissarie Nakamura som leder och samordnar bevakningen. Denne visar sig dock sitta i ett möte.

Några veckor tidigare har jag påbörjat den resa som följer i spåren av Aum Shinrikyo. Tolv år efter attentatet mot tunnelbanan det händelserika året 1995 - då hamnstaden Kobe drabbades av en jordbävning och Japans ekonomi befann sig i fritt fall. Det är en resa där många av spåren hunnit kallna, där minnen börjar svikta och flera av huvudpersonerna är borta. Några sitter i dödscell, andra är döda eller har gått under jorden, åter andra har lagt åren i Aum Shinrikyo bakom sig och vill inte prata om det som en gång var.

Av 10 000 medlemmar i Japan återstår strax under 1 000. Underavdelningen i Ryssland, som 1995 hade 30 000 medlemmar och högkvarter i Moskva, har decimerats till knappt 300 medlemmar. Filialerna i USA, Tyskland och Australien har lagts ned.

Tolv sektmedlemmar, bland dem grundaren Shoko Asahara, har dömts till döden och kommer att avrättas under de närmaste åren (not: Asahara och ytterligare tolv sektmedlemmar avrättades 2018)

----

Arvet efter Asahara blev krångligt att hantera. Det hjälpte inte att de kvarvarande medlemmarna bytte namn på sekten, från Aum Shinrikyo till Aleph våren 2000. Interna motsättningar gjorde att sekten formellt splittrades i mars i år (2007) då en grupp bröt sig ur och bildade Hikari no Wa, Ljusets Harmoni.

---

- Jag är som Göbbels, säger Akitoshi Hirosue och skrattar lite resignerat. Han är talesman för Hikari no Wa.

- Jag skrev propagandan för den onde, precis som Göbbels som gjorde för Hitler, lägger han till.

Hirosue visar runt inne i Hikari no Was högkvarter. Efter veckor av övertalningsförsök, gränsande till trakasserier, har Café som ett av ytterst få medier beviljats tillträde till det allra heligaste.

- Normalt säger vi nej när journalister vill komma hit, säger Hirosue. Fortsättningsvis kommer han att vara vänligheten själv. Det gällde bara att bryta den första isen.

Väggarna inne i högkvarteret är vita. Det är rent och prydligt, Buddha-affischer på väggarna, två stora platta TV-skärmar vid sidan om altaret i det stora samlingsrummet. Porlande bäckar i HD-upplösning tillsammans med en enveten, plingande och väsande musik. Kartonger med sojamjölk, snabbnudlar och bananer står uppställda längs ena kortväggen. Varken måltider eller meditationsstunder är gemensamma.

Av masshysterin, de kollektiva bönestunderna, stormötena, den gemensamma utspisningen som kännetecknade livet i sekthögkvarteret i Kamikuishiki syns inte ett spår. Det var där, i den lilla byn vid foten av vulkanen Fuji som ett tusental sektmedlemmar, bland dem Hirosue, under flera år levde totalt avskilda från omvärlden, fast övertygade om att undergången var nära. Alltmedan ledningen med Shoko Asahara i spetsen gjorde sitt yttersta för att infria förväntningarna och ge Harmageddon lite hjälp på traven.

På sektens taggtrådsomgärdade område fanns avancerade kemiska laboratorier, en vapensmedja, en narkotikadepå fylld med LSD och amfetamin, en medicinsk klinik för att bota krämpor, eller framkalla desamma hos sektmedlemmar som misskötte sig eller bedömdes vara säkerhetsrisker. Här fanns också ett fängelse och en brutal säkerhetstjänst som mördade medlemmar som pekats ut som spioner.

Men i Karasuyama gör man som man själv vill, när man vill det. Hirosue tittar nästan lite ursäktande på mig när han visar runt. Han ser att jag har svårt att tro det han säger. Att Hikari no Wa anno 2007 kan skilja sig så mycket från Aum Shinrikyo anno 1995. I stort sett handlar det ju om samma människor, låt vara äldre och mer livserfarna.

Allt som påminner om Shoko Asahara är bortplockat. Brytningen är zettai - absolut, säger Hirosue och gör ett kryss med händerna för att understryka det han just sagt. Men, och här infinner sig ett praktexempel på japaners suveräna förmåga att betrakta sin omvärld i ett antal väl definierade utsnitt, människan Asahara hyser Hirosue fortfarande den största respekt och beundran för.

- Varm, glad, kärleksfull och inspirerande, säger han när jag ber honom beskriva sin forne ledare.

Beskrivningen rimmar illa med den bild som polis och myndigheter målar upp av en despotisk, paranoid ledare som inte drog sig för att mörda. Men för tydlighets skull ska sägas att det inom sekten fanns en bisarr tro på att Japan var i fara och måste räddas.

- Jag gick med i Aum Shinrikyo därför att jag älskar Japan, berättar Hirosue.

Som universitetsstudent shoppade han runt bland de sekter som stod till buds och fastnade för Aum eftersom de sade sig vilja skydda traditionella buddistiska värderingar. Att bli soldat eller polis, som han först tänkt, verkade futtigt i jämförelse med Aum.

- Jag ville ha göra något som var majime – strikt, asketiskt och äkta, säger Hirosue.

Enligt sektmedlemmar jag träffar i Tokyo var det inställningen till Asahara som gjorde att sekten splittrades. En falang, den största med cirka 600 medlemmar , ledd av Naruhito Noda, bekänner sig fortfarande till Asahara, även om den utåt tagit avstånd från hans kriminella gärningar.

Den andra, med knappt 200 medlemmar, leds av Fumihiro Joyu, en 44-åring med utstrålning som en rockstjärna och, ett massmord tidigare, AUM Shinrikyos självklare kronprins. Numera, efter nästan tre år i fängelse (för mened), betydligt mer tillbakadragen och med en mer fromsint doktrin.

- Naturlig yoga och meditation, säger Hirosue. Inre frid på ett individuellt plan.

Asaharas storvulna planer tillhör en annan tid, om man ska tro Hirosue. Men är han verkligen borta? Är Aleph och Hikari no Wa verkligen så tandlösa och ofarliga som de försöker framstå? Är polisen och kouan inne på fel spår när de år efter år ansöker om (och beviljas !) nya anslag för att punktmarkera sektmedlemmarna? Är det här bara några vilseledda får som nu krampaktigt håller fast vid varandra eftersom samhället utanför inte vill veta av dem, eller finns blodtörsten och vansinnet kvar någonstans? Finns det risk att de ställer sig i labbet igen och börjar tillverka sarin, VX, mjältbrand och LSD i syfte att ta makten i Japan.

-----------

I stadsdelen Nishi-Ogikubo, återigen i Tokyos västra delar hittar jag efter mycket letande en av Alephs meditationslokaler. Jag har ringt och försökt boka in ett möte, men mötts av trötta ursäkter och hummande nervositet. “Vi kan inte ta emot besökare, vi har så mycket att göra, här finns inget att se.”

En sömnig man i 30-årsåldern öppnar efter många signaler. Han tittar längs gatan för att se om någon lurar i buskarna. Om det här är ett trick av grannskapsföreningen, om det närsomhelst kommer att dyka upp ett gäng uppretade affärsidkare och hemmafruar och kräva att sekten tar sina buddhabilder, sin konstiga musik och försvinner. Så har det nämligen varit de senaste åren. Varthelst Aleph försökt slå sig ned har de mötts av protester.

- Vi skulle helst hitta någon plats på landet, ute i naturen, men det är ingen som vill låta oss arrendera mark, berättar en sektmedlem.

Inne i stan, i den urbana storstadsdjungeln går det uppenbarligen lättare. Hus säljs, hyrs ut, belånas i ett rasande tempo och eftersom pengar inte luktar går det alltid att hitta någon fastighetsägare som är villig att hyra ut. Ställda inför fait accompli är det inte mycket grannarna kan göra. På laglig väg går det inte att köra bort sekten. I Nishi-Ogikubo råder för tillfället vapenvila. Men Keisuke Uenoyama, ordförande i den lokala handelskammaren skulle gärna se att Aleph flyttade därifrån.

- Deras närvaro är dålig för affärerna. Jag tror kanske inte att de är så farliga längre och de senaste åren har de inte gjort så mycket väsen av sig, men det är obehagligt att ha dem så nära inpå. För 5-6 år sedan var det mer aktivitet. Då brukade vi gå dit och demonstrera varje dag, berättar han.

Uenoyama är i 70-årsåldern och på många sätt typisk för den generation som växte upp under knappa omständigheter efter kriget. Man jobbade hårt för brödfödan, sparade ihop till insatsen till en kyffig lägenhet, gifte sig, skaffade två barn, köpte tvättmaskin, TV och bil, och trodde på framtiden. Barnen hölls i tukt och förmaning och läste sina läxor för att komma in på de fina universiteten. Väl där tog det hela en ny och, för Uenoyama och hans generation, oväntad vändning. Några av de välartade barnen ville nämligen inte gå i de utstakade fårorna. De tog förvisso sina tentor och såg till att få ut sina examina, men det var inte arbete i Japan Inc och framtidsbyggande som lockade, istället var det en liten mystisk sekt med undergång på programmet som fångade deras intresse.

Både Aleph och Hikari no Wa säger att våld och undergångsdyrkan är historia, att de slopades i takt med att den gamla ledningen fick sina dödsdomar fastställda. Men bland den japanska allmänheten är misstron fortfarande stor, samma gäller för de anhöriga till sektens offer.

- Jag har träffat Fumihiro Joyu (ledare för Hikari no Wa) tre gånger och mitt intryck är att han menar allvar när han säger att han brutit med Asahara, men det kan ju vara en pose från hans sida, säger Yogo Isogai, journalist på TV-bolaget Asahi och engagerad i stödföreningen Recovery Support Center (RSC).

Föreningen tar varje år emot pengar från sekten, men det handlar om symboliska summor i jämförelse med de enorma skador som attentatet vållade. Tolv personer dog och över fem tusen skadades i tunnelbaneattacken 1995. Flera fick men för livet. Vid en attack året innan i staden Matsumoto dödades sju personer och över 200 skadades när Aum Shinrikyo försökte föregripa ett domstolsutslag genom att gasa ihjäl domarna i rättegången.

- Det viktigaste för oss är att ersättningsfrågan blir löst, så att offren - våra medlemmar - får det skadestånd dom har rätt till. Vi tror att Aleph ägnar sig åt pengatvätt och smusslar undan pengar, säger Isogai.

Det rättsliga efterspelet till Aums Shinrikyos härjningar är långt ifrån över. Sekten försattes i konkurs och dess egendomar konfiskerades och såldes av 1996, men RSC anser att den japanska staten borde gå in och betala mellanskillnaden mellan offrens krav och det som tvångsutförsäljningen inbringade. Hittills har dock kraven ringt för döva öron.

- Japan är ett konstigt land. De som varit med om jordbävningar och naturkatastrofer har alltid snabbt fått stöd, men ännu efter tolv år har vi inte fått en enda yen i kompensation. Trots att vi har flera läkare som vittnat om offrens lidande. Hade det här hänt i USA hade det varit annorlunda. Där finns en annan kultur kring stämningar, men i Japan finns det någon slags krigarmentalitet som säger att man ska bita ihop och kämpa sig igenom svårigheter, säger Isogai.

RSC gör varje år hälsoenkäter bland sina 1 600 medlemmar. De vanligaste symptomen är trötthet, synsvårigheter och nedsatt lungfunktion. Många av de som var med på de drabbade tågen lider också av post traumatic stress disorder (PTSD) som yttrar sig i ångest, panikattacker och sömnproblem. Många har tvingats sluta jobba eller fått sparken för att de inte klarar av att åka med allmänna kommunikationer.

------

- Det var en helt vanlig morgon. Men när vi kom till Kokkai-gijidomae blev tåget stående på perrongen i flera minuter. Sedan åkte vi långsamt vidare och precis innan Kasumigaseki kom det ett högtalarutrop som sade att vi inte skulle stanna vid den stationen. Istället körde vi långsamt förbi och jag kunde se människor som låg på perrongen och vred sig i krämpor.

Svenske Stefan Mori stod i kostym, slips och vinterrock på väg till jobbet som vanligt den där marsmorgonen. Föga anade han att det var sista gången han skulle bära den nyinköpta rocken.

Vi är tillbaka på perrongen i Kasumigaseki. Det är hit som eliten av eliten åker varje morgon. De som jobbar i departementen, män och kvinnor av staten, de som var målet för Aum Shinrikyo. Genom att mörda dem skulle sekten åstadkomma kaos i Japan.

- Det var ingen som begrep någonting. När jag kom till jobbet sade de åt mig att jag måste gå till doktorn och göra en check-up eftersom det varit ett gasutsläpp i tunnelbanan. Men läkarna skickade hem mig igen eftersom jag inte hade några symptom på sarinförgiftning. Det jag minns mest är att de sa åt mig att bränna min Kenzorock som jag precis köpt för 200 000 yen (c:a 12 000 kronor).

Stefan klarade sig utan men, men när han drabbades av psoriasis kort därefter ville läkarna ha in honom för nya kontroller. Det konstaterades att sjukdomen fanns i släkten, men att sarinet kunde ha varit triggern som utlöste den hos honom.

------

- Du har kaninögon, vad är det som har hänt ?

Atsushi Sakahara borde egentligen vara död. Han kunde ha varit dödsoffer nummer 13, men lyckliga omständigheter gjorde att han klarade sig undan sarinattacken på tunnelbanan med livet i behåll. Rejält omskakad förvisso och tidvis kraftigt medicinerad mot PTSD är han ändå full av energi när vi träffas över en lunch i Kamiyacho, den station där han bestämde sig för att kliva av tåget den där märkliga marsmorgonen för tolv år sedan.

- Det var väldigt förvirrat alltihop. Tåget stannade och det kom ett utrop om att det varit en explosion i Tsukiji. Eftersom mitt kontor låg där tänkte jag att det var bättre att gå av innan och ta en taxi sista biten. När jag kom fram träffade jag en kollega i hissen. Han sade att mina ögon såg ut som en albinokanins, alldeles rödsprängda, berättar Sakahara.

Trots att det gått så länge sedan attentatet snubblar han inte på orden eller tvekar om detaljer. Hans vittnesmål är glasklart. Hur han såg paketet med den läckande gasen på golvet och i sista stund bestämde sig för att inte sätta sig där trots att det fanns en ledig plats. Hur han “av någon anledning” bestämde sig för att byta vagn och kunde se genom fönstret hur den äldre mannen som satte sig på den lediga platsen plötsligt föll ihop i kramper med fradga i mungiporna.

Eftersom det låg ett sjukhus vägg i vägg med den reklambyrå där han jobbade var Sakahara en av de första att söka läkarvård. Redan en halvtimme efter attentatet gick han på akutmottagningen och möttes av en läkare som famlade i blindo. Och varför inte? Nervgas är kanske inte det första man tänker på i ett land som Japan. Sakahara ordinerades ett par huvudvärkstabletter och vila.

Ett par månader senare sade han upp sig från jobbet på Dentsu trots att han precis erbjudits befordran.

- Ser jag tillbaka så är det självklart att sarinattacken förändrade mitt liv. Om det var till det bättre är för tidigt att säga, men jag har inte ångrat mitt beslut.

Sakahara menar att sarinattacken var en vändpunkt för Japan. Inte så att landet “förlorade sin oskuld” som det klichéartat brukar heta då det inträffar något våldsamt och oväntat, snarare var det som att en längre tids urholkning av sociala normer äntligen blev synlig. Och det kom som en chock för många japaner. Vana att titta åt ett annat håll eller, i den hyllade harmonins namn, släta över problemen upptäckte japanerna att deras land inte var så mycket bättre eller annorlunda än andra länder.

I efterhand har det riktats massiv kritik mot polisen för att den inte ingrep tidigare mot Aum Shinrikyo. Redan 1989 kom det första varningstecknet om att sekten kanske var något annat än den utgav sig för att vara.

En advokat som jobbat med att hjälpa människor som ville lämna sekten försvann spårlöst tillsammans med sin fru och ett-årige son. I deras lägenhet i Yokohama hittades ett rockmärke med Aums symbol och misstankarna riktades direkt mot sekten. Men polisen kunde inte hitta några kopplingar. Först i samband med razzian efter sarinattacken sex år senare löstes försvinnandet då en av Aums torpeder erkände morden och visade polisen var kropparna låg nedgrävda.

Taro Takemoto, kollega till den mördade advokaten, var starkt kritisk till polisens handfallenhet när jag träffade honom för några år sedan.

- Hade polisen agerat mer kraftfullt 1989 hade de antagligen kunnat lösa morden och kanske även förhindrat gasattackerna, hävdade Takemoto.

Också vid den första sarinattacken, i staden Matsumoto i juni 1994, agerade polisen märkligt. Misstankarna riktades tidigt mot en av de personer som själv förgiftades av gasen och vars fru fortfarande ligger i koma (not: hon avled 2008).

Under mer än ett halvår fokuserade polisen sin utredning på villaägaren Yoshiyuki Kono och läckte även utredningsmaterial till vänligt sinnade journalister som inte var sena att haka på storyn. Kono hudflängdes i media. Dels hade han viss kemiutbildning och dels hade han ett lager kemikalier hemma i garaget. Att dessa var för Konos privata fotolabb och inte kunde användas för att blanda till sarin var inget som bekymrade vare sig polis eller journalister. Inte heller det faktum att det inte fanns tillstymmelse till motiv. Först ett år efter attentatet, när det stod klart att gärningsmännen kom från Aum, fick Kono en ursäkt av av rikspolischefen.

----------

- Vi var lyckliga, det var den bästa tiden i mitt liv, säger Naruhito Noda, Alephs 40-årige ledare. Vi träffas på en enklare familjerestaurang i en förort till Tokyo. Föga anar de stojande barnen och deras utsjasade mammor att mannen i hörnet som sippar grapefruktjuice klassas som Japans farligaste man. Att han har ett anseende i klass med Usama bin Laden och leder en organisation som, i likhet med Hamas, PKK och, givetvis, al-Quaeda är terroriststämplad av USA och EU. Vad hade hänt om de vetat ?

- Antagligen hade det blivit ganska tomt här på kort tid, säger Noda och ler lite generat.

Efter sammanlagt 1,5 år i fängsligt förvar har Noda sonat sina brott som var små och ringa i jämförelse. Att sälja egenhändigt tillverkad mirakelsalva mot eksem är ju inte riktigt samma sak som att punktera platspåsar med flytande sarin i ett fullsatt tunnelbanetåg.

- Jag gick med i AUM Shinrikyo när jag var 19 år. Jag pluggade fysik på Todai (Japans mest ansedda universitet. förf anm.) och sökte efter något, säger Noda. Jag är fortfarande trogen Asahara. Han är en karismatisk, utåtriktad person. Jag fördömer hans handlingar, men inte hans person.

Han hämtar lite mer juice, väjer vänligt för några småbarn som springer mellan borden. När han kommer tillbaka har han fått några sekunders betänktetid. Tillräckligt, visar det sig, för att bli mer personlig.

- Jag kommer från Kansairegionen (Osaka). När jag var lite drömde jag om att bli premiärminister. Jag har fortfarande viss kontakt med min familj, men jag kan inte lämna Aleph. Det är mitt öde och jag har förlikat mig med det. Jag kan förstå dem som vill ha barn och familj, men för mig är religionen viktigare, säger han.

Det är svårt att bli klok på Noda. Svårt att få ihop myndigheternas bild av den kallhamrade sektledaren med den spenslige fyrtioåringen med tjocka glasögon och dåliga tänder som sitter framför mig och berättar att han övergett ungdomens idoler ABBA (!) och nu hellre lyssnar till Ayumi Hamasaki – hela Asiens popdiva. Men det är inte det enda som förbryllar med Noda. Lika mycket är det förmågan till tunnelseende som karlen måste besitta.

För hur är det möjligt för en organisation som Aum Shinrikyo, där folk bokstavligen levde på varandra i jättelika kollektiv, att utåt ägna sig åt yoga och meditation och samtidigt som förbereda massmord. Hur gjorde ledningen för att dölja avancerade kemiska laboratorier och depåer av vapen och ammunition för medlemmarna. Märkte ni verkligen ingenting, frågar jag Noda. Utan att vänta på svaret bygger jag på med en följdfråga. Hur kan du fortfarande, efter det att sanningen kommit fram känna trohet till den man som ytterst ansvarade för undergångsplanerna ?

- Du ska veta att vi fostrades som i Nordkorea. Vi fick lära oss att inte ställa frågor. Asahara omgav sig med en liten skara på 20-30 personer som var helt införstådda. Jag hade tillgång till viss information, men de flesta medlemmarna visste ingenting alls, säger Noda.

----------------

Gemensamt för de sektmedlemmar jag träffar under några intensiva veckor är att de är ytterst välutbildade. Narihito Noda har en examen i fysik, Akitoshi Hirosue är religionsvetare, Nobuyuki Matsuo, talesman för Aleph, har examen från ett av de fina universiteten på den amerikanska västkusten. Listan kan göras ännu längre. Bland de sektmedlemmar som nu sitter och väntar på att bli hängda för sin inblandning i attacken mot tunnelbanan finns två läkare, två fysiker, en molekylärbiolog och en kemist (not: samtliga dödsdömda avrättades 2018).

De var varken mordiska huliganer, missledda hippies eller hatiska rättshaverister utan just välartade, duktiga studenter, möjligen något introverta och nördiga som i händerna på en psykopatisk ledare bestämde sig för att bästa sättet att förändra samhället var att först förstöra det. Spaltmil har skrivits och månader i TV-soffor har ägnats åt att försöka förstå sektens mordiska agenda. Ändå har ingen lyckats förklara hur det kunde bli som det blev.

Lyssnar man på Noda, Hirosue och andra sektmedlemmar står mycket av förklaringen att finna i sektledaren Shoko Asahara som person. Gravt synskadad sedan födseln, dock utan att vara helt blind, besatt han en märklig förmåga att dupera sin omgivning. Kanske lade han grunden för detta när under uppväxten sattes i en skola för barn som var helt blinda. Enligt talesättet “I de blindas rike är den enögde kung” blev Asahara den självklare ledaren.

Asahara kom från enkla förhållanden, men hans föräldrar fick iallafall ihop tillräckligt med pengar för att skicka honom till Tokyo för vidare studier. Väl där satte han genast igång med att bygga sitt varumärke.

Han öppnade en skola för yoga och lockade snabbt till sig oroliga och sökande själar som kände sig vilsna i den japanska framgångssagan. I Asahara fann de en fadersfigur som tog sig tid att lyssna på deras funderingar, en “pappa” som var närvarande i en tid då andra pappor jobbade övertid. Ryktet spred sig och fler och fler ungdomar sökte sig till yogasessionerna.

Men Asahara ville mer än att undervisa i yoga, han ville ha makt och han ville bli rik. Genom att låna friskt från världens religioner fick Asahara ihop en egen lära och för att det inte skulle råda något tvivel gav han den namnet Den Högsta Sanningen.

Kryddan som gav anrättningen en känsla av angelägenhet blev Asaharas profetior om världens nära förestående undergång. Bara de människor som genomgått Aums träning skulle överleva det kärnvapenkrig som skulle bryta ut under slutet av 1990-talet. År 2003 skulle världen vara förintad och en ny värld ledd av supermänniskor från Aum Shinrikyo skulle växa fram.

Det blev inte riktigt som Asahara tänkt sig. Sommaren 2007 är supermänniskorna en skara 40-50-åringar i samhällets utkanter. Hatade, fruktade och hårt övervakade.

Återväxten är klen och Aleph-ledaren Noda säger rent ut att han avråder människor från att gå med i sekten. Eftersom sektmedlemmarna inte får ha sex eller gifta sig, föds det heller inga barn som kan ta över.

- Om fyrtio år finns vi kanske inte längre, men shoganei , det är inget att göra åt.

JON THUNQVIST

./.